kalkamo

matti kalkamo

CV

Syyllisyys, pelko vai onni?

Minkälaista huumori on, kun se on mustaa? Useimmat sanovat huumoria mustaksi silloin, kun nauru tai hymy kohdistuvat vakaviin ja traagisiin asioihin. Niihin asioihin, joille ei perinteisesti saisi nauraa. Musta huumori kyseenalaistaa usein arvot, joiden varaan elämämme rakentuu. Tai siis joiden varaan se ikään kuin rakentuu – ollen siis todellisuudessa usein rakentumatta. Tämän Matti Kalkamo taitaa tietää. Mikäli musta huumori sivuaa eksistentialismia, yksilöä hahmottamassa turhaan paikkaansa keskellä kaoottista maailmaa, voisi Kalkamoa tarkastelle eksistentialistina, mutta en usko, että Kalkamo tuntee pelkästään olevansa ”heitetty maailmaan”. Ei hän pelkästään omaa identiteettiään teoksillaan rakenna. Kalkamon luomaa maailmaa voisi kuvailla dystopiaksi, epätoivottavaksi tulevaisuuden maailmaksi. Luulen kuitenkin, että Kalkamo tietää sen olevan jo tässä ja nyt, joten ehkä hän vain kuvaa todellisuutta ympärillään samentaen totuuden rajoja unen logiikalla. Näin väitelauseet muuttuvat myös tunnetiloiksi, joista on vaikeampaa olla linnakkeissa pysytellen eri mieltä. Ehkä teosten taustalla häämöttää sittenkin utopia, toivottava tulevaisuuden maailma? Miten toivottavaan tilaan voidaan päästä? Yksi menetelmä on epäilemättä se, minkä Kalkamo on valinnut. Näyttämällä ihmisille arvoihin liittyviä asioita tavalla, joka järkyttää katsojan viattomuuden tai välinpitämättömyyden lisäksi myös taustalla olevia arvoja. Kysymällä katsojalta: ”Kun katsot tätä, tunnetko syyllisyyttä, pelkoa vai onnea?” Tällöin katsojakin voi miettiä sitä, mistä syyllisyys, pelko ja onni oikeastaan kumpuavat. On se ainakin alku.
Otso Kantokorpi, taidekriitikko


Guilt, Fear or Happiness?

What kind of humour is black humour? Most of us say that humour is black when laughter or smile is directed at grave and tragic matters. Matters that traditionally are not to be laughed at. Black humour often questions the values that our lives are based on. Or, on which our lives seem to be based – and therefore quite often not based at all in real life. Evidently Matti Kalkamo knows that. If we assume that black humour approaches Existentialism – an individual trying in vain to define his place in this chaotic world – Kalkamo could be perceived as Existentialist, but I don´t think Kalkamo feels himself merely “thrown into this world”. It is not only his own identity that he builds through his work. The world Kalkamo creates could be described as dystopia, an undesirable future society. However, I suspect that Kalkamo knows that it already exists here and now. Maybe he depicts the reality around himself and just blurs the boundaries of truth with the logic inherent in the dreams. Thus his argumentation turns into emotions, and it is more difficult to disagree with them and keep up the bastions at the same time. Maybe there is after all an utopia, a desirable future world, lurking in the background of his works? How one gets into this desirable state of being? No doubt one way to get there is the way Kalkamo has chosen. By showing people some aspects of common values in the way that shocks their innocence or indifference as well as the values itselves. By asking people “When you look at this, do you feel guilt, fear or happiness?” This way also the viewer can take time to think where do guilt, fear and happiness actually rise from. It is a start, anyway.
Otso Kantokorpi, art critic
Translation: Anne Paldanius


Känner du skuld, rädsla eller lycka?

Hurdan humor är svart humor? De flesta tycker att det gäller svart humor när man skrattar eller ler åt allvarliga och tragiska saker. Alltså åt saker som man vanligen inte får skratta åt. Svart humor ifrågasätter ofta värderingar som vårt liv grundar sig på. Eller verkar grunda sig – även om verkligheten ofta kan vara en annan. Det här vet Matti Kalkamo visst. Om svart humor tangerar existentialism, en individ som förgäves försöker hitta sin plats mitt i den kaotiska världen, kunde Kalkamo betraktas som en existentialist, men jag tror inte att Kalkamo känner sig ”utkastad i världen”. Han bygger inte bara sin egen identitet med sina verk. Kalkamos värld kan beskrivas som en dystopi, en oönskad framtidsvärld. Jag tror dock att Kalkamo vet att den redan finns här och nu, så kanske beskriver han bara verkligheten omkring sig och grumlar sanningens gränser med drömlogik. Så här förändras påståendesatserna också till känslor som man har svårare att hålla sig på avstånd från om man stannar i fästningarna. Kanske skymtar det trots allt en utopi, en önskvärd framtidsvärld, bakom verken. Hur kan man nå det önskevärda läget? En metod är utan tvekan den som Kalkamo har valt. Han behandlar frågor som gäller värderingar på ett sätt som skakar inte bara åskådarens känsla av oskyldighet och likgiltighet utan också värderingarna i bakgrunden. Han frågar åskådaren: ”När du tittar på det här så känner du skuld, rädsla eller lycka?” Då får åskådaren också fundera på var de här känslorna egentligen kommer ifrån. Det är åtminstone en början.
Otso Kantokorpi, konstkritiker
Översättning: Niko Anttila


¿Culpabilidad, miedo o felicidad?

¿Cómo es el humor, cuando es negro? La mayoría de la gente dice que el humor es negro, cuando la risa o la sonrisa son dirigidas a cosas serias y trágicas. A las cosas de las que tradicionalmente no se debería reír. El humor negro a menudo pone en duda los valores en cuales se basa nuestra vida. O mejor dicho, en los cuales aparentemente se basa – pero en realidad así no sucede. Parece que Matti Kalkamo lo sabe. Si el humor negro toca al existencialismo, al individuo esbozando su lugar en vano en el mundo caótico, así se podría considerar Kalkamo como un existencialista, pero no creo, que Kalkamo se sienta que esté solamente “lanzado al mundo”. No solamente construye su propia identidad con sus obras. El mundo creado por Kalkamo se podría describir como “dístopia”, un mundo indeseable del futuro. Sin embargo creo, que Kalkamo sabe que ya existe aquí y ahora, así que quizás refleja la realidad de su entorno opacando los límites de la verdad con lógica onírica. Así los argumentos se transforman en emociones sobre las cuales es más difícil estar en desacuerdo manteniéndose en la posición del cuartel. ¿Será después de todo así que en el fondo de las obras se vislumbra la utopía, un mundo deseable del futuro? ¿Cómo se podrá lograr la emoción deseada? Sin duda, un método es él que Kalkamo ha elegido. Demostrando a la gente cosas relacionadas con los valores de la manera que trastorna, en además de la inocencia o indiferencia del espectador, también los valores que están en el fondo. Preguntando al espectador: ¿”Al ver esto, se siente culpabilidad, miedo o felicidad?” Entonces, el espectador también puede reflexionar de donde brotan la culpabilidad, el miedo y la felicidad. Por lo menos, es un inicio.
Otso Kantokorpi, crítico de arte
Traducción: Marjut Villanueva